Färre poliser i förorten den sämsta lösningen

De senaste dagarnas händelser i Husby har skapat mycket debatt, och än är inte oroligheterna över. Jag skriver på SvD Brännpunkt om att Vänsterns lösning - att polisen borde stannat hemma - är den sämsta åtgärden. Både vandalerna och vänstern gör förorten en björntjänst. Läs artikeln här.

Samhällsgemenskap kräver personligt ansvarstagande

Skriver idag en debattartikel i Västerviks-tidningen om samhällsgemenskap och kopplingen till värderingar och personligt ansvarstagande. Läs artikeln här.

DO har blivit en statlig megafon för kränkthetskulturen

Idag skriver jag på SVT Debatt om att det är dags att lägga ner Diskrimineringsombudsmannen. Läs artikeln här. 

Vald till förbundsordförande för KDU

I helgen hölls KDU:s 48:e riksmöte på Öckerö. Då fick jag förmånen att enhälligt väljas till ny förbundsordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet.

Här nedan finner ni det installationstal som jag höll.

------------------------

Det känns stort att stå här idag. Jag känner en enorm glädje och stolthet över att från och med nu få företräda er som förbundsordförande och jag är innerligt tacksam för att ha fått förtroendet att väljas här idag.

För flera av er här inne är detta riksmöte på Öckerö ert första. För mig är det mitt tionde. Mitt första var i Blackeberg utanför Stockholm 2004. Jag hade gått med två år tidigare och kände att det nu var dags att engagera mig på riktigt. Det blev ett riksmöte där en intensiv ordförandestrid utspelade sig som en konsekvens av slitningar inom förbundet.

Men nu har jag alltså fått förmånen att väljas med acklamation - utan bråk, gråt och svek. Något som jag är glad över att slippa i KDU, men även om ni just idag inte har haft chansen att rösta på någon annan, tar jag inte ert förtroende för givet, utan det är ett förtroende jag vill fortsätta att förtjäna framöver.

Vi står nu inför ett verksamhetsår där valrörelsen kommer att inledas och det är dags att vi både arbetar för att få igång valmaskineriet i organisationen och besluta vilka valfrågor och kampanjer som ska göra oss till det självklara alternativet för borgerliga ungdomar inför valet nästa år.

När det gäller att övertyga andra människor om varför de ska välja just oss krävs en insikt om att vi triggas igång av olika saker. Vi väljer att engagera oss i politiken av olika skäl.

Jag gick med i KDU för att jag hade upplevt vad det innebär att vara otrygg – och då menar jag inte att sakna arbetstrygghet eller trygga socialförsäkringar – som många vänsterföreträdare tycks tycka vara den enda relevanta tryggheten - utan att faktiskt inte känna sig trygg, skyddad från våld och hot, på stan och på vägen hem om kvällarna. Jag bodde i ett miljonprogramsområde i en Stockholmsförort, med allt vad det kan innebära.

Jag tyckte att det var pinsamt att samhället inte klarade av vad som för mig uppenbart var en av dess allra mest grundläggande uppgifter -att garantera människors trygghet och att skydda dem från brottslighet.  Samma situation gäller i stora delar även idag efter drygt sex år av alliansstyre – politiken har misslyckats med många av de uppgifter som vi politiker faktiskt borde ge svar på – som att garantera människors trygghet - både på gatan och i bostadsområdet, men även i stort. När ryska bombplan, kapabla att transportera kärnvapen, ohindrat kan flyga in och öva anfall mot Sverige – då har politiken sannerligen misslyckats med vad som är dess ansvar.

Inte heller har vi gett svar på många av de problem som människor ser i sin vardag som politiken bör ge svar på. När mor- och farföräldrarna betraktar sina barnbarns skolgång och inser att ungdomarna efter att de tagit studenten inte ens fått de kunskaper som de själva hade lärt sig redan i småskolan. Och de undrar – vad hände med bildningen?

Men jag gick också med i KDU för att jag var övertygad om att vi var förbundet som inte borde rädas några strider och säga ifrån när politiken har misslyckats.

När jag valde att gå med i KDU gjorde jag det för att vi stod för ett politiskt alternativ som ville något annat än alla de andra. Som utmanade både vänsterns definition av solidaritet och liberalernas naiva tro på individualismen.

Begreppet samhällsgemenskap har vårt förbund burit med sig sedan pionjäråren. Och under många år användes det också av vårt moderparti som slogan. Även om den tänkta vägen dit förändrats betänkligt genom åren så är målsättningen solklar: Ett samhälle som hålls samman av en gemenskap som gör att vi känner ett genuint ansvar för våra medmänniskor. Det kan kanske låta vagt och flummigt som en politisk målsättning, men för mig är detta en viktig strävan. Vänstern är i vilket fall mycket tydlig. Socialdemokraterna har haft, och har fortfarande, som uttryckligt mål att nedmontera samhällets naturliga gemenskaper för att skapa en ny människa – en människa som inte är beroende av familj, föreningsliv, samfund eller vänner, utan enbart av staten och det offentliga.

Begreppet statsindividualism har på senare år använts för att få beskriva detta. Ordet är hämtat från historikerna Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs bok "Är svensken människa?". Svensken är, enligt Berggren och Trägårdh, präglad av extrem individualism. Den växande staten, och de offentliga institutionernas ständiga närvaro i våra liv, har med tiden gjort att svensken frigjort sig från de traditionella beroendeförhållandena till de naturliga sociala kontexter som hon omger sig med. Resultatet blir inte bara att vi inte längre tar ansvar för våra medmänniskor, vi slutar också ta ansvar för oss själva. Det personliga ansvaret byts ut mot självförverkligandet,
och det sociala ansvaret för vår omgivning byts ut mot högskattesamhället.

Detta är i grunden konsekvensen av en offentlig administration som utlovar hjälp i allt, men som där med också tar sig friheten att reglera och lägga till rätta de flesta aspekterna av våra liv.

Vänstern hatar personligt ansvarstagande. Man ser det i allt de gör, i allt de tycker och tänker. Den enskildas ansvarstagande för sina medmänniskor är för vänstern ett hot i sig. Ett hot om ett minskat behov av offentlig sektor. Vilket i sin tur leder till minskat politiskt inflytande. Det enda ansvarstagandet som är betydelsefullt, enligt vänsterns mening, är den enskildes ansvar gentemot staten. Sällan har väl detta synliggjorts så tydligt som när Kristdemokraterna drev igenom gåvoavdrag till ideella organisationer. Vänsterbloggare uttryckte då att välgörenhet är ett hot mot demokratin eftersom det inte är politiker som beslutar om hur pengarna ska användas. Men vänstern blev inte bara arga. De blev också genuint rädda. Detta uppfattades av vänstern som ett steg bort från deras dröm om statligt monopol på goda gärningar.

Men vänsterns analys är naturligtvis riktig. Den individuella solidariteten och det personliga ansvarstagandet är ett hot mot statens inflytande. Deras slutsats är att medmänsklighet och personligt ansvarstagande ska bekämpas eftersom det hotar framväxten av ytterligare offentlig byråkrati och politisk makt. Vår slutsats är den omvända: vi måste bekämpa ytterligare politiska maktanspråk i våra liv, just eftersom det är ett hot mot såväl medmänsklighet som personligt ansvarstagande.

Men hotet kommer tyvärr inte bara från andra sidan blockgränsen. För allt fler liberaler blir politiken det primära verktyget för att skapa fria individer. De ser frihet och individualismen som en frigörelse inte från staten, utan ifrån den äldre västerländska kulturen och allmängiltiga högre normer för livet. Denna syn på individuell frihet har trängt allt djupare in i borgerligheten. I början av förra året gick Moderaterna ut och lovprisade begreppet statsindividualism. Per Schlingmann, som då ännu hade titeln nymoderat chefsideolog, förklarade sig till och med vilja stärka tendenserna.  Den stora staten skapar självständiga individer, menade han. Men det är knappast de självständiga människor som borgerligheten i traditionell bemärkelse har velat skapa som Schlingmann syftar på. Här avses istället självständighet från sociala strukturer och medmänskliga plikter och dygder. Den nymoderata drömmen är en rotlös människa, vars enda egentliga skyldighet är skatteplikten. Och från det moderata ungdomsförbundet, som tidigare röt till vid ideologiska felsteg från moderpartiet, ses fortfarande bara uppskattande nickningar. Och vi kan knappast heller förvänta oss invändningar från centern eller folkpartiet. Vänsterflygeln i folkpartiet tar allt större plats och vårt senast tillkomna statsråd, Maria Arnholm, deklarerade helt ogenerat i samband med sitt tillträde att familjerna ska "planerar sin ledighet i samspel med politiken".

---------------------------------------------

Det blir allt tydligare att det inte finns något annat alliansparti, förutom Kristdemokraterna som tar ställning för familjen. De andra partierna är endast intresserade av att hitta medel, morötter, kvotering, piskor – vad som helst – för att öka pappornas uttag av föräldraledigheten, istället för att försöka ge familjerna mer tid och makt för att kunna planera sin tillvaro på det sätt de anser fungera bäst.

Något av det viktigaste ett samhälle kan göra är att underlätta för familjen att frodas och ge alla barn stabil och trygg uppväxtmiljö - om familjerna fungerar gör också samhället det. Det alla andra missar är att familjen är grunden för hela samhällsbygget.

Jag kan roas över att liberaler i sin blinda tro på marknaden och betraktandet av individen som huvudsaklig aktör missat hur viktig familjen är för att få samhället och även ekonomin att fungera. Testa att ta fram ett utbud och efterfrågediagram på arbetskraft. Det fungerar inte. Arbetskraft kan bara skapas på ett sätt – genom att barn föds och växer upp. Detta sker i familjen.

Däremot har politiken de senaste decennierna snarast verkat i motsatt riktning – målet har varit att minska vårt beroende av varandra till varje pris - med ökade skilsmässor, frånvarande fäder och olika dysfunktionella förhållanden som resultat. Givetvis är en trasig familj och ett misslyckat äktenskap en tragedi i sig, men det kostar också samhället enormt mycket.

Statistik från Storbritannien visar att barn som växer upp utan antingen sin mor eller far har 35 % större risk att bli arbetslös och beroende av bidrag, 50 % större risk att få alkoholproblem, 70 % större risk att bli drogberoende och 75 % större risk att misslyckas i skolan. Och det är barn som även sedan tidigare lever i ett socioekonomiskt utanförskap som drabbas värst –

I realiteten kostar de trasiga familjerna i England 14000 kr per skattebetalare och år.

Har ni någon gång i en debatt fått höra att vi måste lära oss att familjer ser olika ut och att vi inte kan säga att det ena är bättre än det andra? Visst är det sant att familjer ser olika ut, men det är rent ut sagt en lögn att allt skulle vara lika bra.

Jag har nu berättat om varför det är viktigt med två närvarande föräldrar. Men inte ens det är det enda som är viktigt för att ge barn och unga goda uppväxtvillkor. Det finns också ett egenvärde i att skaffa barn inom äktenskapet. Allt fler skaffar barn utan att vara gifta– men giftermålet spelar faktiskt roll för att hålla familjer samman. Enligt brittisk statistik är 97 % av alla par som fortfarande är tillsammans när ett barn fyller 15 år är gifta – inte sambos. Därför blir det viktigt att fortsätta ta strid för våra förslag för att stärka den traditionella familjen – som förslaget om frivillig sambeskattning för gifta par. Äktenskapet är helt enkelt viktigt för att skapa en trygg uppväxtmiljö för barn.

För oss blir det osmakligt med de krafter som hyllar skilsmässan som en triumf för kvinnans frigörelse och det växelvisa boendet som en optimal lösning som är bäst för alla. Hur gärna man än vill uppmuntra den nyskilda mamman eller pappan och se det positiva i tragiska situationer upprörs jag över att folk tycks inbilla sig att föräldrarnas kortsiktiga lycka skulle vara bäst för barnen. Ni har säkert hört uttalanden som ”det gör dig lycklig kommer göra dina barn lyckliga” och andra sätt att utmåla separationer som en win-win situation.

Det är en lögn. Föräldrar och vuxna i barns omgivning borde sluta att använda barnen för att motivera egoistiska beteenden och stå för att det är för sin egen skull som man vill skiljas.

Nu vet vi alla att situationer kan bli ohållbara och det är inte upp till mig som politiker att bestämma vem som ska gå isär och vem som ska hålla ihop, men för mig är politiken uppgift tydlig – vi bör underlätta för familjer att hålla samman – inte tvärtom.

Ett löfte till er är att jag inte kommer vara rädd för att ta strid för familjen.

---------------------------------------------

Vi kristdemokrater använder ibland en vokabulär som för de andra politiska rörelserna är främmande. Exempelvis det här med att vi ständigt tjajar om att vi är ”värdebaserade” och att samhället behöver ”sunda värderingar”.  Det är inte heller alltid människor inom vår rörelse kan ge bra svar på vad vi egentligen menar, och anklagelserna utifrån handlar antingen om flum och otydlighet eller om moralism och bakåtsträveri.

Men vi har ingenting att skämmas för - tvärtom ska vi vara stolta över vårt idéarv. När vi säger att vi är värdebaserade menar vi att vi står upp för vissa tidlösa och allmängiltiga värden som traditionellt sett framhållits som centrala i den västerländska civilisationen.  Här kan nämnas bildningsidealet, rätten till frukten av sitt arbete, betydelsen av den traditionella familjen, moraliskt ansvar för de egna handlingarna, ett erkännande av naturliga skillnader mellan människor och avståndstagande ifrån utopier. Det är bevarandet av dessa värden som utgör grunden för vår rörelse och det är dessa värden som är hotade av både socialismen och liberalismen.

Men det är inte längre bara dessa värden som är hotade. Vår samtid tycks vara närmast fixerad vid tanken på att det inte finns några absoluta värden att bevara överhuvudtaget. Det finns inget rätt eller fel. Inget fult eller vackert. Inget kvinnligt eller manligt. 

Tidskriften Axess tidigare chefredaktör, Johan Lundberg beskrev detta som en aspekt av vår tids nutidsfetischism som enligt honom ”är vår epoks kanske mest tidstypiska och kulturellt genomgripande föreställning och som sådan djupt chauvinistisk. Den visar förakt för alla dem, i det förflutna eller i andra kulturer, som inte delar vår tids västerländska uppfattningar om att exempelvis allt från kön till konst och sjukdomar är kulturella konstruktioner samt att vi inget har att lära av det förflutna”

De flesta politiska partier och ungdomsförbund i Sverige har fullständigt slukat denna fascination vid vår nutid. Att ett kriterium för att något ska anses ha intellektuell kvalitet är att det är en nyhet, ett uppbrott eller en förändring. Känns det inte igen? Jag vet inte hur många gånger vi som kristdemokrater fått våra förslag avvisade för att de är gamla, traditionella eller helt enkelt bara gynnar något som funnits i länge – som familjen.

I den kontext som Lundberg tog upp problemet gällde det kulturen och konsten. Bara det faktum att man visade konst som är baserad på klassiska tekniker gjorde att kulturvänstern fick associationer till nazism och fascism. I mina ögon är användandet av den typen av argument ett tecken på att man förlorat debatten och helt saknar substans i sin argumentation. Så tänk på det nästa gång era motståndare försöker avfärda era argument bara för att de är ”gammalmodiga”. Det är bärkraften i ett argument som ska vara det väsentliga– inte dess ålder.

Vi verkar ha kommit till stadiet att själva förekomsten av normer och värderingar anses problematisk. Ni har säkert stött på begreppet normkritik. Det är den samtida samhällsvetenskapens svar på i stort sätt varje socialt problem. Tanken med den normkritiska teorin är alltså att de normer som upprätthåller de sociala mönster som utgör, och genom historien har utgjort, levnadsmönstret för majoriteten av befolkningen ska bekämpas.  Normkritikerna menar att det är företeelser som kärnfamiljsnormen, heteronormen eller olika könsnormer som är bakgrunden till, exempelvis mobbningsproblematiken eller ungas psykiska ohälsa. Om de ens anser att det är ett problem att unga mår dåligt, för vem är det som har rätt att säga att det är bättre att vara glad än ledsen, varför ska det vi kallar ”mental hälsa” vara en norm? Jag skojar inte! De resonerar faktiskt så.

Vi unga kristdemokrater vet bättre. Vi vet att upprätthållandet av goda normer utgör fundamentet för mänsklig interaktion och att exempelvis mobbningsproblem måste mötas med att sprida och förstärka insikten om vad som är rätt och fel, inte genom ett ifrågasättande av själva existensen av rätt och fel. 

Mobbning eller social utsatthet för att någon inte passar in i en viss norm, bekämpas inte genom en politisk krigsförklaring mot normers existens, utan genom att stärka normerna om respekt för våra medmänniskor. Att behandla även den som avviker med respekt och kärlek är i allra högsta grad att se som en traditionell västerländsk norm, och den är långt mer betydelsefull för att skapa det sunda samhället än vilka pseudovetenskapliga identitetsteorier som konstrueras.

Återigen måste vi dessvärre konstatera att KDU är ganska ensamma om att ha en annan åsikt. MUF:s förbundsordförande Erik Bengtzboe förklarade i samband med att han blev vald att det stora hotet mot dagens unga är ”normer och värderingar”. Centerpartiets Ungdomsförbund har stämmobeslut på vikten av könsneutrala pronomen och att Liberala ungdomsförbundet var tidiga ute att anamma de normkritiska idéerna har väl ingen missat. Riksdag och regering verkar i inte heller intresserade av att ta strid om detta och vänsterradikalerna på våra samhällsvetenskapliga institutioner kan därmed fortsätta påverka lagstiftning och direktiv utan att bli ifrågasatta.

Den extrema relativismen och det här med ”normkritik” kommer man i framtiden att skratta åt. Jag vet – vi skrattar redan nu. Framtidens borgerlighet kommer skratta åt det, på samma sätt som vi idag skrattar åt bokstavsvänsterns dominans i samhällsdebatten på 70-talet.  Men 70-talets vänstervåg avtog inte av sig själv. Och det kommer inte den här vänstervågen heller att göra. 

Oavsett när vinden vänder så är en sak säker: KDU kommer dra sitt strå till stacken för att spräcka relativismens och normkritikens bubbla.                     Ett löfte till er är att jag inte kommer vara rädd att ta strid för goda normer och eviga värden.

Istället för beständiga värden tror både liberaler och socialister på utopiska ideologier på teorier med mallar som de gör allt de kan för att få verkligheten att passa in i. Några av er har säkert hört unga MUF:are av klassisk liberal modell (av de som finns kvar) säga – att vi behöver mer egoism. Där den utopiska synen på marknaden leder till uppfattningen om att om alla bara agerar egoistiskt kommer det bästa att ske. De har dock missuppfattat både ett och annat. Bland annat att det gemensamma bästa inte är summan av allas egoistiska bästa.

Dessa utopiska, och världsfrånvända mallar kan te sig märkliga för oss kristdemokrater som inte ser ett perfekt system, de flest andra tror att de kan skapa en ny bättre värld. Många tror att det kommer att bli så ekonomiskt. Andra tror också att det kommer bli så med världsutvecklingen i stort. Detta har fått prägla vår försvarspolitik. En gång i tiden handlade försvarspolitiken om att skydda vårt folk och vårt land. Under slutet av 1900-talet övergick det till att snarare handla om jobb- och regionalpolitik. Nu handlar det om ekonomisk politik och budgetbalans där försvarsbudgeten fått bli det område som man konsekvent har skurit ner på för att frigöra medel till andra projekt.

KDU har länge påpekat att besparingarna har gått för långt. Försvaret finns för att skydda allt det vi anser är värt att bevara – vårt folk, vårt land, våra värderingar och vår vardag. Nu när vår överbefälhavare i början av året avslöjade att dessa saker kan försvaras i en vecka började helt plötsligt folk vakna till. Och nu, pinsamt nog, lovar statsministern att försöka hitta nya medel i höstens budget. Men statsministern skäms inte för att han dragit ner på försvaret, han skäms för att han blivit påkommen med att göra det.

I en ny undersökning från Novus opinion säger 83 procent av svenskarna att de tvivlar på att Sverige kan försvara sig vid ett militärt anfall från en främmande makt. Försvarsministern har svarat att det inte finns ett hot om ett militärt väpnat angrepp mot Sverige. Nu råkar det vara just så att i mina ögon ska säkerhetspolitiken handla om just detta – att skydda sig mot det osannolika – för vi vet faktiskt inte hur utvecklingen kommer se ut framöver. Men Karin Enström verkar inte vilja ta ansvar utan hellre chansa och hoppas att det blir fred på jorden innan försvarsbeslutet ska tas 2015.

Ett löfte till er är att jag inte kommer vara rädd att ta strid för försvaret.

---------------------------------------------

Tron på en linjär positiv utveckling är tongivande för hur de flesta politiker betraktar världen idag. Visst finns det goda exempel på god utveckling. Teknologisk utveckling, inom medicin, ekonomisk tillväxt, ökad läsförmåga och minskad barnadödlighet är de facto positiva utvecklingar som sker.

Men de flesta tycks tro att det kommer bli bättre på alla områden. Att ekonomin bara kommer gå bättre och bättre, att alla länder kommer bli demokratier, att krigen kommer ta slut, att alla människor kommer bli mer toleranta och att alla människor bara blir smartare och smartare. En viktig lärdom när vi betraktar positiv utveckling är dock insikten om att inget varar för evigt.

Det hör till vår nutids föreställningsvärld att de som levde i det förflutna levde i mörker. Men det är ett misstag att tro att vi är överlägsna det förflutna i alla aspekter. Men eftersom vi tillhör en av de mest historieföraktande generationerna tar vi oss inte ens tid att undersöka saken – att ödmjukt fråga oss själva – kan jag lära av det som skett innan?

Tron på linjära utvecklingar, att vi blir bättre och bättre har skapat särskilda problem för rättssystemet. För sossar och vänsterliberaler med deras naiva föreställningsvärld kommer brottsligheten minska – bara vi fortsätter minska fattigdomen och klyftorna i samhället. Men det är inte så. Vi har sett en enorm positiv ekonomisk tillväxt som kommit särskilt de med minst resurser till del, ingen svensk behöver idag begå brott för att få mat och tak över huvudet, men vi ser inte att brottsligheten minskar – snarare tecken på det omvända.

Just lag och ordning är ett område där vi faktiskt skulle dra nytta av att lära av historien och av den syn på etik och moral som en gång i tiden ansågs ligga till grund för vårt samhällsbygge.

Vi kanske behöver fråga oss varför vi behöver lagstiftning?

Det är en fråga som sällan ställs över huvud taget, men det är en relevant frågeställning. De svar vi får fram är att lagen inte har ett eget innehåll, ett egenvärde – utan lagen är en reflektion av den tid och den plats vi befinner oss is. Att lagen är föränderlig och inget är givet.

För oss som hävdar att det existerar en naturrätt – en rätt av eviga lagar som skapar ramverk för vår tillvaro och samvaro - blir detta ett märkligt synsätt. Vi måste därför tala om vad lagstiftning fyller för syfte i vår värld.

Det är ju så att lagen, oavsett dess innehåll, finns för att skapa ordning och som Hobbes sa så ”skulle våra liv utan lagen vara ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort”. För att ett samhälle ska kunna fungera behöver det finnas ordning. All ordning är att föredra framför kaos och anarki. Till och med tyranni.

Men det är givetvis inte det enda syftet, lagen finns givetvis också för att skapa rättvisa. Och skydda oss från olika former av tyranni.

Ett av de viktigaste kriterierna för ett rättvist samhälle är enligt min mening att rättvisa skipas. Att vedergälla var mans gärning är en tanke som präglat det västerländska tänkandet under lång tid. Att få vad man förtjänar. Vi bör straffas för våra brott och belönas för våra goda gärningar. Men det är nästintill ingen som betraktar det så idag. Istället säger de främsta rättspolitiska debattörerna att du inte har något ansvar för dina handlingar utan dina gärningar är en reflektion av det samhälle vi lever i.

De flesta vanliga människor förstår dock konceptet med rättvisa. Till och med ett gäng rånare borde förstå principen. Deras deal fungerar bara om upplägget är rättvist. För att det ska vara lönt för dem att ta risken med ett bankrån måste varje rånare får sin beskärda del av bytet utefter vad de bidrar med. En rättviseprincip är helt enkelt att få vad man har rätt till.

Människan är inte alltigenom god och kommer inte per automatik göra rätt om hon bara får rätt förutsättningar. Människan i sin natur tycks ständigt försöka sko sig själv på andras bekostnad.

Att leva dygdigt är inte en medfödd kvalitet, det sker efter en ständig strävan mot det goda. En strävan mot att handla rätt. Det ligger i vår natur att vi ofta agerar fel och orättvist. Vi är fega, saknar tålamod och är egoister. Därför borde vi försöka stärka människans moral, om att upphöja dygder.  Dygder som vishet, måttfullhet och mod.

Detta anknyter på alla sätt till det normkritiska tänkandet – om andras idéer om att det inte existerar något som är moraliskt rätt, men det gör det, men det inte alltid det lättaste beslutet att handla rätt.

För att verkligen lära sig att leva med vishet, måttfullhet och mod krävs att man sätter dessa egenskaper på prov. Det är först när man utsätts för prövningar där det finns ett enkelt och ont val och ett svårt, men rätt val som vi stärker vår moral. Den som aldrig haft möjligheten att fega ur kan inte säga att han är modig.

Därför blir det fullkomligt absurt med vänsterns och liberalernas tröttsamma beskrivning om unga män och kvinnor som på grund av fattigdom och utanförskap lockas till brottslighet. Det är ju vid chansen att välja mellan rätt och fel som vi faktiskt kan göra goda val. Jag skulle säga att den som växer upp under knappa förhållanden troligtvis har lättare att odla dessa positiva egenskaper. Den som är född under gynnsamma förhållanden kommer troligtvis inte ställas inför reellt svåra val, något som gör att de på vissa sätt står sämre rustade när livet verkligen krisar.

Vänsterns förakt för det personliga ansvaret är ett hot mot samhällsbygget. Den stigmatiserande attityden som ges till människor boendes i miljonprogrammen och förorterna är troligtvis det som håller människor kvar i utanförskap - när politiken istället skulle kunna skapa verktyg för människor att ta sig därifrån.

---------------------------------------------

Men åter tillbaka till detta med rättspolitiken. Det är ju ändå det som frågor kring rättvisa, lag och ordning och rätt och fel handlar om. Dagligen ställs vi människors mellan valet att handla rätt eller fel. Inför valet handla rättvist. Det sker nästan i all mänsklig interaktion.

Detsamma gäller för beslutet att begå en ond gärning, ett brott mot en annan människa. Oavsett vad vänstern säger kommer det aldrig vara enbart en reaktion, en konsekvens eller något annat passivt händelseförlopp som följd av alla orättvisor och brist på fritidsgårdar.

Förra helgen skrev Paulina Neuding i Svenska Dagbladet en artikel där hon konstaterade att  fängelsestraff fungerar. Detta har givit reaktioner från vänsterföreträdare som hävdar att fängelsestraff är ett dåligt sätt att bekämpa brottslighet. Ja, jag håller helt med Neuding, jag tror att det har goda effekter att låsa in bovar, men egentligen är detta inte det väsentliga i diskussionen. Straff och påföljder syftar faktiskt till att skipa rättvisa. Vi konstaterade tidigare att det är ett moraliskt beslut att begå brott, inte en sjukdom eller ett symptom på orättvisor. Givet detta blir det orimligt att se straffets enda syfte att ”vårda” brottslingarna. Nej - för oss unga kristdemokrater handlar det om att skapa upprättelse. Detta gäller både förövare och brottsoffer. Därför behöver vi skapa ett system där straffen står i proportion till det brott som har begåtts. Det är därför vi vill höja straffen för vålds- och sexualbrott. Detta är helt enkelt rättvist. Givetvis är det också uppenbart att man genom att låsa in förövare skyddar potentiella brottsoffer, men det är inte enda syftet och jag tycker både borgerliga och vänsterföreträdare missar detta faktum. Jag tror inte ens jag behöver nämna vilken besvikelse vår justitieminister är i detta avseende.

Ett löfte till er är att jag inte kommer vara rädd för att ta strid för rättvisa och för att lag och ordning ska råda.

---------------------------------------------

Ett område där även vi kristdemokrater har gjort oss skyldiga att tro på en linjär utveckling är inom Europapolitiken. Jag tycker absolut att vi kristdemokrater har all anledning att vara stolta över är EU.  Det var kristdemokrater som Konrad Adenauer och Robert Schuman som lade grunden för detta fredsprojekt. Men rätt inställning är att vara just stolta, inte nöjda - för att citera en tidigare socialdemokratisk statsminister. Det är som sagt rätt och riktigt att EU är ett fredsprojekt. Grunden för samarbetet var att förhindra nya krig efter den mänskliga katastrof som andra världskriget utgjorde. Unionens första 50 år var också en framgångssaga i detta avseende – Europa har bevittnat slutet på kalla kriget, Berlinmurens fall och fred på Balkan. Vi ser nu självständiga och fria länder i nu nästan hela Östeuropa.

Men det är inte på något sätt så att EU per definition är den magiska lösningen – eller ens ensamt borde tackas för dessa fredliga förändringar. Anledningen till att EU har varit en garant för freden är givetvis för att man har arbetat på rätt sätt när man fokuserat på att skapa en gemensam inre marknad genom att riva tullar och öka handeln. Vi har gjort Europas länder ömsesidigt beroende av varandra vilket har fungerat väl.

Men redan 1992 förutspådde Martin Wolf på Financial Times att ” Kanske kommer framtida historiker se Maastricht som ett avgörande steg mot framväxten av en stabil, paneuropeisk makt. Men det finns en annan, mörkare möjlighet. Försöken att knyta staterna närmare varandra kan istället leda till en väldig ökning av friktionen mellan dem. Om det blir så kommer händelsen passa den klassiska definitionen av en tragedi: arrogans, dåraktighet följt av undergång.”

EU:s framtid har potential att bli mycket ljus eller att leda till unionens undergång. Det är detta vägval EU nu står inför. Och tyvärr har vi redan passerat arrogansstadiet i denna tragedi, som lätt uppkommer i tider av framgång och som präglade början av 2000-talet med ja till euro-kampanjerna och glada federalistiska tillrop. Nu befinner vi oss i valet att gå in i dåraktigheten. De flesta av medlemsländerna kämpar tyvärr i fel riktning.

Vi ser att södra Europa vittrar sönder. Den enorma skuldkris många av dessa länder befinner sig i kommer inte att ta en vändning under de närmaste decennierna. Det kommer bli förlorade generationer som växer upp i Grekland, Spanien och på Cypern. Flera av länderna har en ungdomsarbetslöshet över 50 % och de flesta unga har ingen möjlighet att skapa sig en självständig livssituation. Hur vi hanterar detta kommer avgöra framtiden för Europa.

Nu har vi, trots att det självklart fanns regler om att det inte fick ske, börjat göra bailouts till dessa länder. De är, ”too big to fail”, som det brukar heta.

I slutändan kommer alla dessa länder vara beroende av Tyskland och andra länder i norr. Visst – vi tycker väl inte det är så konstigt att dessa länder får betala för sina skulder. Att de själva får sona sina brott mot sina befolkningar – för i ärlighetens namn är det precis vad det är att föra en så omfattande oansvarig ekonomisk politik.

Men risken är stor att vi kommer att få se en ökad bitterhet mot Tyskland, som redan av del anses börjat bli för dominanta. Ju längre tiden går desto svårare kommer det bli att motivera det pris de unga sydeuropéerna behöver betala för sina föräldrars, sina mor- och farföräldrars, brott och oansvariga ekonomiska beteenden.

Och det har redan börjat. I Italien har företrädare från ett EPP-parti sagt om Tysklands dominans och ageranden att ”Vi är i krig även om vi inte hör ljudet av bomber”. Och på en av landets största dagstidningar syntes rubriken ”Quattro Reich” - fjärde riket. Under texten fanns en bild av Merkel med höjd högerhand.

Missnöjet i Euroländerna har också lett till att sedan eurokrisen inleddes 2010 har majoriteten av ländernas befolkningar kastat ut sina regeringspartier. Detta har hänt på bara tre år. Vi ser också missnöjespartier på frammarsch i hela Europa. Där det ena partiet är än värre än det andra. Där partier som får våra Sverigedemokrater att framstå som tama kattungar får mer än dubbelt så starkt stöd.

I mina öron låter denna utveckling inte som en garant för freden som i dagsläget förtjänar Nobels fredspris. ”Krig är bara en feg flykt undan fredens problem”, sa Thomas Mann. Men det vi vittnar nu är en feg flykt från ansvarstagandet. Vad det får för konsekvenser återstår att se.

Vissa saker kan nästan ses som självklarheter för oss i norra Europa – att vad som krävs är tydliga regelverk som inte får brytas. Att det borde gå att skapa regler för hur ekonomin ska skötas som gör att det fungerar. Vi har en väldigt rationell syn på alltihop.

Problemet är att det hela tiden har funnits regler. Det har funnits ganska bra regler till och med, men dessa har man konsekvent brutit mot. Vid införandet av Euron krävdes att länderna som ansökte om medlemskap uppfyllde de sk. Maastrichtkriterierna. Det krävdes att man klarade att uppfylla dessa regler under ett enda år 1997. Men i slutändan, när EMU-inträdet skulle ske, hade alla länder, även Tyskland och Frankrike brutit mot reglerna. Inget land klarade sig utom det lilla landet Luxemburg, som ensamt klarade alla kriterier.

Nu i Europaparlamentet kunde man för en tid sedan höra en ungersk företrädare svara oss ”paragrafryttare i norr” att vi måste ha förståelse för de kulturella skillnaderna mellan olika länder. Och vi måste lära oss att förstå att det inte är lika viktigt för dem att följa regler. Detta ska vara en kulturell skillnad att bara svälja från vår sida. Vi har lite problem helt enkelt.

Men mitt löfte till er är att jag inte kommer vara rädd att ta strid för en realistisk inställning i Europapolitiken.

­---------------------------------------------

För oss som kallar oss kristdemokrater, oss som kallar oss konservativa, är det viktigt att svara på problem i människors vardag. Problem de önskar att politiken borde lösa – och se till att hindra andra politiker, både på vänster- och högerkanten när de försöker lägga sig i de problem som familjen eller människan hanterar bättre själv.

Vi behöver kunna ge svar på de frågor som berör vanliga människor och tala om vardagsproblem, men vi ska inte, så som så många andra politiker i Sverige – tro att allt är politik, stirra oss blinda på just en infallsvinkel eller på trendteorier i samhället. Vi är inte nutidsfetischister.

Vi tror att vi behöver stärka samhällsgemenskapen. Vi behöver stärka familjens ställning och att vi behöver fler normer och goda värderingar – inte färre.

För mig är det också viktigt att vi i KDU talar om vikten av politiskt mod. Det är dags att politiken vågar ta obekväma beslut. För verkligheten är obekväm.

Två av mina politiska förebilder, Ronald Reagan och Margaret Thatcher - må de båda vila i frid - vågade göra just detta – att ta impopulära och obekväma beslut. Detta gjorde dem hatade av sin samtid. Samtidigt gav det dem respekt och en positiv utveckling i det långa loppet. Det är den typen av politiskt ledarskap som saknas både i Sverige och i Europa.

Synen på linjär utveckling finns också i politiken. Det trodde man i slutet av 60-talet och början av 70-talet i USA. Då sa man att högern var död i amerikansk politik. Att den enda chansen Republikanerna hade var att avskala alla traditionella delar av sin politik och gå mott mitten. Det var en allmän sanning i media och bland valstrateger - att det var där alla väljare fanns.

Låter tongångarna bekanta?

Visst. Men sen kom Reagan och visade att de alla hade fel att det gick att förändra denna mittentendens i politiken.

Vänner, de brukar säga att bara de som är galna nog att tro att de kan förändra världen är de som faktiskt lyckas göra det. Jag är inte så galen att jag tror att jag kan förändra världen. Men jag är galen nog att tro att vi kan förändra svensk borgerlighet och rädda vårt parti.

---------------------------------------------

Nu står jag dock här idag och det är långt ifrån min förtjänst att KDU har den här möjligheten att göra skillnad i svensk politik. Jag känner stor tacksamhet till Charlie Weimers som lyckades genomföra så många banbrytande förändringar och som skapat den grund som förbundet står på idag. Jag känner också tacksamhet för de goda råd och uppmuntrande samtal han bidragit med. Utan hans ord hade jag troligtvis inte ställt upp i FS-valet efter att inte kommit in, två år i rad. Så på många sätt har jag honom att tacka för att jag står här idag. Charlie befinner sig just nu i Sofia i Bulgarien för att få mig omvald som vice president i YEPP, så tacksamhetsskulden bara växer, det är helt klart.

Jag vill också tacka dig, Christian Carlsson, för positiv input, givande samtal om både idéer, kampanjer och hur vi kan utveckla organisationen, och för att du valt att stötta mig som ordförande. Jag tror att vi kan bli ett riktigt bra team inför detta år som kommer. Även tillsammans med Hugo, som jag tycker tillför detta förbundet något unikt och som jag ser fram emot att lära känna ännu bättre under tiden framöver.

Givetvis finns de som idag står bakom kulisserna, alla de rävar som ger kloka råd, Dag Elfström och Simon Westberg. Den brutala ärlighet och raka råd jag har fått från er får mig att utvecklas.

Jag vill också tacka Aron Modig, för ett gott samarbete de två år som gått, och som höjt ribban i kvantitet och som gör att jag har stor press på mig att leverera.

Kanske störst tack går till nya eldsjälar som jag möter när jag är ute och kampanjar i distrikten. Alla politiska talanger i förbundsstyrelsen. Det är en fröjd och en förmån att få företräda er och jag tror att vi tillsammans kommer göra en grym insats i nästa års val.

Tack för att ni har lyssnat!

DN skriver om mitt ordförandeskap

DN skriver idag om att jag valts som ny ordförande för KDU. Läs om detta och mina prioriteringar under ordförandeskapet här. 

Ökat valdeltagande är inte det högsta målet

Med anledning av vallagskommitténs förslag om att införa e-röstning skriver jag en debattartikel på Newsmill om dels riskerna, men även om hur missriktat det är som åtgärd för att öka den demokratiska legitimiteten. Läs artikeln här.

Adaktusson måste diskutera även nackdelarna med EU

Adaktusson pekas nu ut som troligt förstanamn på Kristdemokraternas EU-valsedel. Om han får partiets stöd måste han våga ta sig an debatten på allvar. Skriver idag på Newsmill om detta. 

Därför kandiderar jag till förbundsordförande för KDU

Över ett decennium har passerat sedan jag valde att gå med i Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU). Tiden går fort när man har roligt, vilket man verkligen har som medlem i Sveriges bästa ungdomsförbund.  Sedan 2007 sitter jag i förbundsstyrelsen och har under de senaste 1,5 åren haft förmånen att vara förste vice förbundsordförande för detta förbund. Att leda KDU, tillsammans med Aron Modig och Christian Carlsson, har varit både kul och utvecklande. Kanske tror ni att man har fått slut på idéer och energi efter nästan sex år i förbundsstyrelsen, men för mig är det tvärtom.

Något som jag tror att jag delar med många andra KDU:are, är kärleken till idédebatten. Denna växer sig starkare ju längre man är med i vårt förbund. Vi är många som älskar att ägna hela nätter på KDU-evenemang åt ideologiska diskussioner, som med glädje spenderar vår privata resebudget till att besöka systerpartier i andra läder, och som inte känner oss tjatiga ens femtioelfte gången vi begär ordet i de vassa replikskiftena under KDU:s riksmöte.

Det behövs fler som brinner för våra idéer. I en trött svensk idédebatt är det i ungdomsförbunden som potentialen för en nytändning finns - och vi som unga kristdemokrater har mycket att bidra med. För vi tycker inte att sex år av borgerligt regeringsinnehav är nog. Det är så mycket mer som behöver förändras.

KDU har kommit långt, men jag är övertygad om att vi kan komma ännu längre. Jag har med denna bakgrund, och med anledning av Arons besked att han inte ställer upp till nyval, tagit beslutet att kandidera till förbundsordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet.

Om jag får förtroendet att leda förbundet kommer verksamheten präglas av följande:

Ett förbund som tycker att starka gemenskaper är bättre än en stor stat
Något som vi på allvar behöver sträva efter är samhällsgemenskap - en gemenskap som bygger på annat än din koppling till staten. Där mänsklig solidaritet inte slutar vid att betala in skatt varje månad. KDU måste utmana vänsterns definition av solidaritet. För oss är höga skatter snarast ett hot mot äkta medmänsklighet, där det kalla samhället har uppkommit på grund av det osunda beroendet till staten. Där vi inte känner något ansvar för våra medmänniskor, och ofta inte ens för oss själva. Det personliga ansvaret måste återupprättas och vi behöver vara tydliga med att människor inte bara har rättigheter, utan också skyldigheter och plikter.

För att genomföra detta skifte måste staten och det offentliga ta mindre utrymme. Vi måste sluta skydda den byråkrati som mest tycks arbeta för att motivera sin egen existens, sluta argumentera för gigantiska transfereringssystem, sluta försvara de ideologiskt motiverade genusprojekten och helt enkelt sluta upp att slösa med skattemedel. För att samhället ska växa, måste statens omfattning minska. Då måste vi bekämpa höga skatter, förbudsiver och allmän politisk klåfingrighet.

Förbundet som kämpar för lag och ordning
Det område där Alliansen kanske gjort den svagaste insatsen sedan år 2006 är rättspolitiken. Många regeringsföreträdare tycks vara både stolta och nöjda över det faktum att vi nu har uppnått målet 20 000 poliser i vårt avlånga land, men det är långt ifrån tillräckligt. De behöver bli både mer effektiva och faktiskt ännu fler. Vi är inte ens i närheten av att uppnå EU-genomsnittet. Inte heller finns anledning att vara stolt över att rättspolitiska debattörer enbart betraktar straffen som en rehabiliteringsåtgärd. Där straffmätning helt tycks sakna en moralisk dimension. En dimension som är viktig för att både brottsoffer och brottsling ska ha en reell chans till upprättelse. Straffen saknar dessutom legitimitet om de inte längre har någon koppling till det allmänna rättsmedvetandet. Att så inte är fallet blir uppenbart när det inte är ovanligt att upphovsrättsbrott och skattefusk ger strängare straff och högre skadestånd än dråp och våldtäkt.

Förbundet som anser att Sverige är värt att försvara
Något som också är värt att uppmärksamma är de politiska prioriteringar som präglats av naivitet och kortsiktighet. Där man tycks ha glömt att frihet är något som måste försvaras - att frihet inte är något att ta för givet. Det är rent ut sagt pinsamt att försvaret under decennier fått vara en balanseringspost i statsbudgeten, istället för ett område som är nödvändigt att satsa på för att garantera fortlevnaden av de värden som vi alla anser vara skyddsvärda. Inte heller har förhandlingar inletts om ett medlemskap i NATO, vilket skulle skapa garantier för fred och säkerhet.

Förbundet som förespråkar en realistisk EU-politik
Inför 2014 behöver vi tala klarspråk i europapolitiken. Det har snart gått två decennier sedan folkomröstningen om vårt EU-medlemskap. Sveriges medlemsstatus i unionen är i dagsläget en självklarhet. Men det EU vi gick med i har förvandlats till långt mer än ett skydd för freden och den fria rörligheten. EU har inte gjort upp med gamla synder som jordbruksstöd och den Bryssel-Strasbourgska flyttcirkusen, utan fortsätter bara att lägga till nya förslag i samma anda – där finner vi bland annat förslag om tobinskatter och könskvotering i börsbolagsstyrelser.

Ett värdebaserat förbund
Vi behöver värna sunda värderingar i samhället. Där ser vi att familjen, den kristna värdegrunden och ett starkt civilsamhälle inte är hot mot civilisationen, utan det som bär den. Vi ska vara tydliga med vad vi står för – inte vara rädda för att ta strider och våga vara obekväma. Inte för att det finns något egenvärde i att bråka, utan för att det finns idéer som är värda att kämpa för. Det ska finnas ett alternativ som står upp för åsikter, även när de inte befinner sig i den politiska korrekthetens centrum. Det måste finnas alternativ i svensk politik. Vi ska vara det borgerliga alternativet.

Ett välorganiserat förbund
Inför en valrörelse är det givetvis minst lika viktigt att vi står starka organisatoriskt, som politiskt.  Hela organisationen måste fungera. Där är starka distrikt ett av de viktigaste målen. Vi behöver distrikt som bidrar både med kampanjinsatser, medlemsvård och till idéutvecklingen. KDU får aldrig bli ett förbund som stagnerar i sina idéer, eller i sin form.

Vi måste vara bäst på att få fram nya bra lösningar – och att vara snabbast på att kritisera dåliga förslag som kommer från motståndarna. För att vara bra på att agera och reagera räcker det inte att förbundsstyrelsen har en intensiv diskussion kring det politiska läget. Diskussionen måste också ske ute i distrikten och på lokal nivå. Hela organisationen måste hållas levande och fortsätta att växa på den politiska grund som vi står på. Redan idag syns KDU ofta på ledar- och debattsidorna. Det är något vi uppnått genom att ligga i framkant i den idépolitiska debatten. Det är något vi ska vara stolta över, men vi kan ta det ytterligare ett steg. Genom ett fortsatt arbete med rapport- och manifestförfattande, våga lyfta nya förslag och rent allmänt ha ett tydligt fokus på att göra avtryck, finns det ingen övre gräns för vilken roll KDU kan komma att spela i samhällsdebatten.

Ett förbund som ger självförtroende till den kristdemokratiska rörelsen
KDU har en viktig roll att fylla gentemot det kristdemokratiska partiet – att ge partiet självförtroende att stå på sig i den politiska debatten. Vi ska ta plats - inom alliansen och i den nationella debatten i övrigt. Vi som kristdemokrater har en viktig roll att fylla.

Vi KDU:are är redan vana att vara de som värvar flest efter skoldebatterna, de som alltid sticker ut och skapar intresse. Vi vet att den politik vi förespråkar är relevant, konsekvent och förankrad i verkligheten. Vi ska vara de som uppmuntrar partiföreträdarna att vara lika tydliga i sin politik.

Nu när Aron Modig lämnar ordförandeposten, vill jag också passa på att tacka honom för ett gott samarbete i presidiet och för ett arbetsklimat där vi har haft högt i tak, arbetat prestigelöst och alltid med höga krav på att uppnå högt satta mål. Detta, och mer därtill, är delar av Arons ledarskap som jag vill ta med mig om jag själv skulle få chansen att leda detta förbund.

Ett förbund som är redo för valrörelsen 2014
Jag ställer upp till förbundsordförande inför en valrörelse. En valrörelse som börjar redan nu. Detta ställer höga krav på KDU och på mig, om jag får förtroendet att leda förbundet. Vi behöver mobilisera alla medlemmar, hitta nya sympatisörer och alltid vara skarpast i debatten. Jag hoppas kunna bidra till detta om förbundet väljer att ge sitt stöd till mig som förbundsordförande.

Traditioner bra för integrationen

Med anledning av den senaste tidens debatt kring luciafirande och skolavslutningar i kyrkan skriver Alice Teodorescu förträffligt i SvD idag.

Bland annat skriver hon så här:

Jag har sällan känt mig mer svensk än då och för mig kommer Luciatraditionen att förbli bland det svenskaste vi har. Därför oroas jag av den kontraproduktiva uppfattning som fått fotfäste i Sverige, den som slår fast att traditioner är exkluderande och farliga.

Dessbättre är det precis tvärtom. I de svenska traditionerna kan vi som inte är svenskar via modersmjölk och blodsband hitta en gemensam nämnare, en nyckel till framtiden. Att förbjuda traditioner är, långt draget, att förvägra oss som vill vara svenskar möjligheten att bli det. Vem tjänar på det?

Läs hela artikeln här.

Hur kan man effektivisera biståndet?

Skrev i detta nummer av tidningen Kristdemokraten om det svenska biståndet. Artikeln finns inte på nätet så lägger upp den här.

Det pågår en omfattande diskussion om hur man kan säkra effekterna för det svenska biståndet.  Det finns en stor politisk enighet kring att Sverige ska fortsätta vara en generös givare av bistånd, men diskussionen handlar snarare om att hitta vägar för att bekämpa korruptionen och få det mer målinriktad. Landfokuseringen som genomfördes 2007 var en av de större förändringarna där 125 mottagarländer blev 33.

Även om detta arbete har varit framgångsrikt är det varit uppenbart svårt att veta hur man kan mäta resultaten av vissa delar av biståndsverksamheten. Bland annat gäller det demokratibiståndet, där även de projekt som bedrivs av Kristdemokratiskt Internationellt Center (KIC) finns med, där strävan mot demokrati och fungerande politiska institutioner ofta tar tid, av flera skäl, och där man kanske inte ser slutresultatet under projekttiden. Projekt där man snarare får glädjas åt mindre förändringar i rätt riktning.

Effektiviteten i biståndet är givetvis inte bara viktig för att svenska skattepengar ska användas på ett ansvarsfullt sätt, utan framför allt för att biståndet ska göra skillnad för de människor som är tänkta att påverkas av det.  När biståndet läggs på projekt som inte ger resultat är det oansvarigt gentemot alla inblandade, såväl givare som mottagare. Och i de fall där biståndspengar hamnar i orätta händer, riskerar det faktiskt att göra mer skada än nytta.

Sida kommer nu införa en ny biståndsform för att skapa bättre effektivitet, resultat- och transparenskontrakt. Detta system ska säkerställa resultat, minska riskerna och öka insynen i hur pengarna används, genom att Sverige betalar ut pengar först efter resultaten är på plats. Mottagarlandet får tillgång till biståndsmedlen först när man gjort de infrastruktursatsningar, utbildningsprogram eller byggt de hälsoinrättningar som man skrivit kontrakt om.

Mot bakgrund av att det förekommit fall där biståndsmedel utbetalats på förhand och sedan har insatser som diskuterats helt uteblivit, är det en viktig utveckling för att se om det går att bibehålla de få delar av det svenska budgetstödet som återstår.

Detta är en av de största utmaningarna som finns i vägen mot ett effektivare bistånd - att skapa rätt incitament för att det ska ske en positiv utveckling.  Biståndet går per definition till de länder som är fattiga, därför att vi av solidaritetsskäl helst ger till de som behöver det som mest, i dessa länder finns oftast en hög grad av korruption, något som är ett av de främsta hindren mot utveckling. Precis som politiker här hemma i Sverige får arbeta för att skapa rätt morötter för att vår offentliga verksamhet ska drivas så ändamålsenligt som möjligt, behöver även biståndet genomgå sådana förändringar.  

Därför är det nödvändigt att fortsätta se över hur pengarna används och Sidas förändrade regler är ett positivt led i detta. Kanske behöver man ytterligare fundera på hur man kan skapa incitament att använda pengarna på bästa möjliga sätt även för de svenska biståndsorganisationer som bedriver projekt med skattemedel.

Givetvis kan inte allt bistånd gå till det som enkelt kan mätas, och det finns många risker med en utveckling där kvantitet får för stor prioritering i förhållande till långsiktiga satsningar, men efter årtionden av felaktiga incitament i biståndspolitiken är det på tiden att man omvärderar detta och ser till att arbetet genomsyras av transparens och effektivitet.